Jag lämnar Halmstad för att gå sista terminen på Wendelsberg. En skola som skapade mig, bottnade mig i mig själv och på något sätt strök mig medhårs så jag kunde resa mig och bli just jag. Wendelsbergs Revyn drog in i mitt liv och lämnade all vår vakna tid till ett arbete på scenen, 22 föreställningar inför en publik med för hög medelålder och Sveriges sämsta humor. Helt ärligt. Men vi hade kul bakom scen, när vi spelade Heroes nere i logen och jag satt mellan Jerk och Jonathan och sminkade mig till Robyn.
Det var då vi drog ut med Björn Gustavsson och festade Göteborg medvetslös för att nästa dag åter stå på scenen. I vissa drag kände jag mig som en sann kulturhjälte.
Sedan drog alla projekten förbi. A och B och C och redovisningar och fester och vinkvällarna. För att inte glömma Niclas, Lucas och Rickard spelar ”Tiger Woods PGA tour ’10” tills ögonen blödde och vi inte orkade hålla sömnen borta. Jag levde ett liv i total kontroll. Jag visste vad som väntades av mig och levererade det, besinningslöst.
2011 var året då jag förlorade mitt hjärta totalt. Jag har aldrig i livet varit så förälskad som jag blev 2011. Jag snubblade i trappor, städade mitt rum slaviskt i veckor och talade ut om allt med Karin. Som känner mig mer under skinnet än någon jag någonsin träffat. Det var också året jag grät över andras kärlekar som tog hemska vändningar, böjde mig baklänges för att ställa upp som vän och vann en ännu vackrare tillbaka.
Jag satte upp min första föreställning med egenskriven text och regi, med knogar som vitnade när de grep Jerks hand. Veronica Maggio släppte nytt album. Jag lärde mig att skönhet inte satt till det yttre utan att det som tilltalar hjärtat alltid är blint och ovillkorligt.
Och så blev jag antagen till en av Sveriges mest åtråvärda musikalutbildningar, bara sådär!
I de sista andetagen på Wendelsberg gick en epok ur tiden, en tid jag har kommit att sakna så fruktansvärt. Då jag var tvungen att modellera om mig. Fan vad svårt det var. När jag inte kunde säga adjö till mina klasskamrater utan föll på knä i en total sorg i det varma majvädret. När alla hade lämnat skolan satt jag bredvid Lucas i solen och sa, allt som begynnsel har ändas en gång.
For hem till Halmstad – rakade av skägget, och lovade Frida uppe på VIP-loungen på Leffes att jag aldrig skulle bli som dem och att hon alltid skulle vara min Mrs Lovett. Firade födelsedag, blommade ut i solens sken, arbetade slaviskt på Röda Kvarn och bubblade i familjens nya pool. Syster träffade kärleken, som drog med mig på gym och gjorde underverk och träningsvärk. Jag byggde upp en mental och fysisk styrka för att kunna anta mig som ”Pasare”.
I augusti flyttar jag in på Såggatan 35 D, med Jessica och sommaren strömmar sina sista strålar in genom mina randiga persienner. Jag grinar och skrattar över det nya pasadiset, tvättar 2 gånger i veckan och får inte någonting att gå ihop. Då kommer det. Det som ändrade 2011 och framtiden som skulle fortlöpa i mitt liv. Det började inifrån, med frågan ”Vill jag detta? På riktigt?” Då söker jag efter någon med svar på min fråga men inser att jag och endast jag kan ta beslutet, Så en regning tisdag i september hoppar jag av Performing Arts School. Jag saknar dem fortfarande, alla klassisarna, 2:orna och det sociala. Men inte instutitionen, ”branschen” eller metodiken av ingenting – av ingenting som var för mig, saknar jag inte – alls. Så när jag åker spårvagnen hem, blommar bokstavligen solen ut, och när väskan landar på golvet i hallen säger jag högt. ”Jaha, nu är jag arbetslös och ensam”.
Det dröjer inte lång tid innan jag står bakom kassan, i min vinröda väst och säger ”Det blir 250 riksdaler, ja, sätt kortet där uppe. Chippet mot dig! Den är lite kinkig, man måste vara snäll mot den. Jaha, två styck biljett och ett styck kvitto. Ha nu en riktigt trevlig kväll. Nej, det är jag som tackar”. Börjar jobba på Bergakungen Filmstaden, Göteborg. Tjänar pengar jag betalar hyran med. Ord som ansvar, IKEA-familykort, balkongen, erbjudande, matlådor och kaffe får ny rim och reson.
Jag blir farbror, en glad farbror till en vacker liten Frank som kan skratta bort alla problem. En liten klok kille blir det, det ser man ju redan! Anfasia spelas till hösten, jag är ciceron med krampaktigt leende som älskar att möjligheterna finns där du minst anar dem. Skallrar tänder i ödelagda fabriker och badar ännu mer i bubbelpool.
Slår klackarna i taket när två världar möts på inflyttningsfest och älskar sin familj ännu mer detta året än förra.
Jag är stolt. Så djävla stolt över mig själv. Bankar hårda slag i ryggen så man låter som skrollan dockan som dunkas hårt mot en vägg. Plirar fortfarande bakom min vinglas och berättar fortfarande lika många hemligheter. Men har också sett reson i mig, vågat stå för vad som är jag och lärt mig älska mig själv. Sådan som jag är och inte är. 2012 kommer bjuda på MASSOR med äventyr, låt dem komma och svepa i väg oss till nya platser.
Det röda dunkar fortfarande bakom revbenen, och så fort någon nämner ditt namn (fortfarande) hoppar det till en extra gång. Och det i sin tur visar att älska aldrig kan göra dig illa, aldrig kan göra dig svag. Utan det härdar dig till en ännu mera älskvärd person. Och nyårslöftet (förutom börja träna, sluta supa och svira runt för ofta, taga mer hand om min ekonomi, verka rekorderlig, utveckla en pendantisk sida, bli mogen, bli bildad och förstå min existens) är att älska, älska som jag aldrig älskat förut.
Pussel
